En anhörigs vittnesmål
Då vi träffades var X ganska gravt alkoholiserad, samtidigt som han åt en mindre mängd psykofarmaka. Sobril, Imovane… Jag minns inte riktigt, då alkoholen var den dominerande ”medicinen”.
Inlagd för avgiftning
I februari ville X själv bli inlagd på Y sjukhus för avgiftning. Ett stort steg efter många år…
Vi åkte dit. Eftersom X hade många promille i blodet, blev vi hemskickade sent samma kväll efter lång väntan. Det är tre mil mellan sjukhuset i Y och X:s hemstad.
Vi hade åkt dit omedvetna om att man som alkoholist måste vara nykter för att bli avgiftad. Men X skulle aldrig kommit på tanken att bli inlagd en dag han inte druckit! Trots denna insikt och vår gemensamma vädjan blev vi tillbakavisade.
Allt blev värre under våren
Under våren blev det allt värre. X sov sig igenom de ljusa månaderna och drack en lådvin om dagen. Dag efter dag.
Så i början av juni gjorde vi om försöket; först till sjukhuset i Z, eftersom han helst inte ville tillbaka till Y, för att sedan skickas vidare till Y i alla fall.
Detta tog hela dagen och en halv natt. Mot slutet var X mycket dålig och spydde galla.
”Kom tillbaka i morgon då du nyktrat till”.
”Det kommer jag aldrig att göra” sa X.
Antabus och en svår tid av abstinens
En månad senare, i juli, lyckades vi med vårt tredje försök. Genom självmordshot och akut ambulans. X blev kvar tre veckor och sedan dess har han inte druckit.
Så blev det antabus och en lång, svår tid av abstinens.
Under den här tiden var psykiatrin i X:s hemstad och omgivande små städer i upplösning. Allt var på väg att flyttas till Y sjukhus, så även den kurator X gått hos i många år.
Sommaren, då ett år gått, fick X en tillfällig psykiatriker han fann förtroende för.
Förändrades av psykofarmakan
Jag upplevde hur han förändrades allteftersom medicinerna höjdes och sänktes eller byttes ut, utan något personligt möte med läkaren.
(Sobril sänktes från 6 /20 mg (?) om dagen till 4, vilket också det ger abstinens fick jag veta då jag rådfrågade RFHL.)
Vårt förhållande tog skada
Vårt förhållande började nu ta allt allvarligare skada.
X tillbringade dagarna framför TV:n och slutade med sina skogspromenader. Så gick det första året som nykter alkoholist. Utan att riktigt förstå det själv, mådde X allt sämre.Det tunga och svåra han bar på inom sig hade ju förut periodvis dolts av allt vin …
Ny psykofarmaka sattes in
På hösten blev X inlagd på Y sjukhus för insättning av en ny medicin. Detta bestämdes efter besök hos psykiatriker tillfälligt stationerad i O. Hittills hade jag fått följa med in till läkare. Det här var sista gången.
Åter kom X till avdelningen för avgiftning, eftersom det var överbelagt på de andra. Det kallades ”incheckning”, som på ett hotell, men rummet för fyra personer var litet, instängt och unket.
Min pojkvän skulle komma att stanna där nära två månader, hela hösten, vilket vi förstås inte hade en aning om från början. Eftersom X är en mycket beskedlig och introvert person gömde han sig i sina böcker och vår brevväxling under hela denna tid. Människomöten innebär en påfrestning, och här var det ombytligt och stökigt, ibland våldsamt.
Blev sämre av psykofarmakan
Den nya medicin läkaren i Y satt sin tilltro till gjorde alls inga underverk, och X kom alls inte snart hem igen. Den gjorde honom först lite lite bättre, sedan sämre. En berg-o-dalbana.
Då prövades Anafranil i dropp. Dosen ökades och ökades tills X:s arm, där droppet fördes in, blev inflammerad och inte ville vara med längre. Då var man tvungen att upphöra också med det försöket.
Därefter utprovades en tredje medicin, eftersom X nu fått den populära diagnosen bipolär. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på den här medicinen heller, men Litium var det inte. Också denna gång reagerade X med att först bli lite lite bättre, sedan stadigt mycket sämre.
Elbehandling (ECT) återstod nu
Ja. Då återstod ECT. X var själv med på detta som ”en sista utväg”, men visste hur rädd jag var för just ECT. Jag fick ett ex av den broschyr som också han fick. Inte av personalen, utan av X själv. Den sa inte samma sak som allt det jag tagit reda på via information på internet.
Eftersom jag ”bara” var särbo hade jag själv ingen talan. Jag fick aldrig tala med någon personal eller läkare under dessa båda månader. Jag räknades inte, trots att jag bodde hemma hos min pojkvän för att sköta hans båda katter och varje vecka kom på besök. All information jag fick var genom X själv.
Sex ECT-behandlingar utan resultat
Det blev sex ECT-behandlingar utan att något verkade hända med X. Därefter hade han äntligen fått nog och skrev ut sig själv!
Det ville alltså till väldigt mycket lidande, då X i det längsta ville tro på den ”behandling” han fick. Det föreslogs ännu en kort inskrivning med ytterligare två ECT, men då vägrade X. Likaså att åka på ”underhålls-ECT” – mest för att det är tre mil mellan städerna och X är lite bekväm av sig …
Min fd. pojkvän blev kylig och elak
Det var först efteråt vi/jag märkte förändringen. En kyla, ett avståndstagande drog in över X och mellan oss. Han kunde plötsligt bli direkt elak – vilket är tvärtemot hans egentliga natur.
Nu följde två månader av väntan, från slutet av november-13 till slutet av januari-14. Vi väntade på att den nya psykiatrikern skulle bli tillsatt på den nya enheten för hans hemstad på sjukhuset i Y. X ville ändå tro att en långsamt tillsatt medicinering i hemmiljö skulle verka bättre än de chockartat höga, kortvariga doserna som prövades på honom som inlåst inlagd.
Han hoppades dessutom troskyldigt att medicinen skulle rädda vårt förhållande, som prövats så hårt. Den nye läkaren var försenad och ägnade X bara en kort stund. Det blev som X själv ville: Anafranil. Redan efter några dagar märkte jag hur han började glida bort från mig …
Avskedsbrev från honom
En månad efter läkarbesöket fick jag avskedsbrevet, och så var vår gemensamma berättelse, kärlek och kamp, definitivt slut.
Han valde Anafranil. Och Serequel, tillsammans med sina tidigare mediciner. Eftersom vi fortsatte skriva till varandra fick jag smärtsamt följa hans förändring tills max-dosen av Anafranil, eller den näst intill, var nådd.
Psykofarmakan tog död på hans personlighet
Det var som att se en personlighets gradvisa död, med glimtar av uppvaknande. ”Är jag inte annorlunda på något sätt?” undrade han, frågande inför både sig själv och mig, en tid innan medicinen tagit över honom helt.
Jag vet X saknar insikt om hur allvarligt det skadat mig. På ett sätt är jag medicinens/psykiatrins största offer, eftersom jag fått följa med helt utan skydd för att sedan bara bli lämnad.
I dag är det som om vårt två år långa förhållande aldrig funnits. X förnekar våra gemensamma målningar, har glömt han gjorde en hemsida till mig. Jag vet han inte längre minns våra finaste stunder tillsammans. Han minns inte sina känslor.
Den tunga psykofarmakan bröt ner honom
Jag kan se på Facebooks foton hur den tunga medicineringen brutit ner honom fysiskt under kort tid, att han alls inte ser frisk ut.
Sedan nyåret orkar jag inte längre uppehålla vår mail-kontakt – Vem är det jag skriver till?
Den människa jag älskade och som en gång älskade mig finns inte längre.
Tack att jag fick berätta.
Hundratals vittnesmål på skador från elbehandling (ECT)
Har du fått skador av elbehandling (ECT)?
Hjälp andra genom att anmäla eller berätta din historia!
Anmäl skador från ECT eller berätta din historia.